1746-1828 Goya is considered the 18th Century's foremost painter and etcher of Spanish culture, known for his realistic scenes of battles, bullfights and human corruption. Goya lived during a time of upheaval in Spain that included war with France, the Inquisition, the rule of Napoleon's brother, Joseph, as the King of Spain and, finally, the reign of the Spanish King Ferdinand VII. Experts proclaim these events -- and Goya's deafness as a result of an illness in 1793 -- as central to understanding Goya's work, which frequently depicts human misery in a satiric and sometimes nightmarish fashion. From the 1770s he was a royal court painter for Charles III and Charles IV, and when Bonaparte took the throne in 1809, Goya swore fealty to the new king. When the crown was restored to Spain's Ferdinand VII (1814), Goya, in spite of his earlier allegiance to the French king, was reinstated as royal painter. After 1824 he lived in self-imposed exile in Bordeaux until his death, reportedly because of political differences with Ferdinand. Over his long career he created hundreds of paintings, etchings, and lithographs, among them Maya Clothed and Maya Nude (1798-1800); Caprichos (1799-82); The Second of May 1808 and The Third of May 1808 (1814); Disasters of War (1810-20); and The Black Paintings (1820-23).   Related Paintings of Francisco Goya :. | Banderillas de Fuego | The Bullfight | The Meadow of San Isidro | Self-Portrait | Charles IV with his family |
Related Artists:
Bernardo Daddi
active in Florence 1320-1348 was an early Italian renaissance painter and apprentice of Giotto. He was also influenced by the Sienese art of Lorenzetti. Daddi's birth date remains unknown. He is first mentioned in 1312. He focused on religious motifs and altarpieces. A triptych he painted in 1328 is in the Uffizi, and there are several panels in National Gallery of Art and the Walters Art Gallery. Daddi became the leading painter of Florence during his generation. His last work dates from 1347,
Cazin Jean-Charles
French landscapes painter and ceramist , 1841-Le Lavandou 1901 Painter and ceramicist. His earliest paintings reveal close affinities with the realist tradition, while his later compositions (mostly landscapes of northern France) demonstrate an awareness of Impressionism and a commitment to recording the changing effects of light and atmosphere. He was sent to England for health reasons but by 1862 or 1863 was living in Paris and active in avant-garde artistic circles.
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.